Idag träffade jag min ungdomskärlek. Min stora kärlek. Mitt livs kärlek brukar jag alltid säga.

Det slog mig hur olika våra liv har blivit.

Han- har ring på fingret
Jag- har en fet klocka på handleden

Han- bor i hus och lever vuxenliv
Jag- bor i lägenhet och lever ungdomsliv

Han- oroar sig för att barnen ska ramla i trappan
Jag- oroar mig för att snubbla på löpbandet

Han- har jobbat i 100 år
Jag- har pluggat i 100 år

Han- har familj
Jag- har mjukisdjur

Han- har fina foton på sina barn i telefonen
Jag- har skrämmande foton på mig själv i telefonen

Han- pratar om att det är viktigt att hitta bra barnvakter om man vill resa bort
Jag- pratar om att skita i allt säga upp lägenheten sälja allt jag har och dra till Nya Zeeland

Han- har fullt upp med jobb och ta hand om familjen
Jag- har fullt upp med att träna och att ta hand om mig själv

Han- känns stabil och har samlat vuxenpoäng
Jag- tar en snus och undrar när vi hann bli äldre än 20


Jag är inte avundsjuk. Säger inte att han har det bättre än mig eller att jag har det bättre. Olika. Men garanterat mår vi lika bra och är lyckliga av olika saker. Jag skulle inte byta min vardag med någon. Just nu mår jag ofantligt bra av att vara där jag är. Vilket vill säga att jag bara har mig själv att tänka på.




Den viktigaste personen i mitt liv är jag och jag förtjänar att vara otroligt glad och lycklig även om kylskåpet är tomt och det enda som väntar på mig när jag kommer hem är mina mjukisdjurtigrar. :)

Och nej jag har aldrig gråtit av lycka för att jag har fått barn, men att vara riktigt snussugen och få öppna en en ny dosa är banne mig inte fy skam det heller...

Tack och godnatt. Imorgon väntar en f a n t a s t i s k dag!

Pe