Jag vet inte om ni är redo för ett långt inlägg utan bilder?
Jag vet inte om jag är redo att skriva det jag ska skriva.
Men jag gör det. Jag delar ju allt med er.. mina bloggvänner.

Har ni tänkt på det här med tårar? Hur lätt det är att börja gråta. Tillfället. Känslan. Orden. Så kommer gråten som ett brev på posten.

Förra helgen mådde jag illa. Hade ont i magen. Samma sak har det varit förra veckan.
Fick gå hem från jobbet med magsmärtor från helvetet. Låg och grät i fosterställning. Och sen det där förbannade illamåendet....

Ringde vårdcentralen. Domen: Magkatarr! Japp förståss. Varför är jag inte förvånad?

Prat om att jag skulle vara gravid har försigått både här och där. Haha jag skrattar åt era fantasier men kan förstå att ni tror det. Symptomen har typ varit gravida. Illamående. Magont. Trött. osv...


Jag var hos världens bästa och gulligaste barnmorska i veckan för att diskutera p-sprutor och spiraler och hormoner. Nu är jag ju dels rädd för sprutor hit och dit. Men det var sanna mina ord inte det som fick mig att börja gråta.

"Ja du kan ju må lite illa och känna dig gravid pga hormonerna" (när vi diskuterade olika alternativ. Det är fan läskigt att vara kvinna ska ni veta alla män!!)

-Ja men må illa har jag gjort varje dag i några veckor nu. Och kollegor och vänner tror att jag är gravid så jag kan nog vänja mig vid den känslan....

För att vara på den säkra sidan vilket jag iof redan var men ändå fick det bli ett gravtest. Som förståss inte visade någonting. Tack och gud för det amen! jag känner redan nu hur tårar av lättnad börjar smyga sig fram.

Så vad sker härnäst?
Jo jag himlade lite med mina stora ögon och sa att ja men lite magkatarr är ju inte så farligt..

"Men Petra. Inte ska du väl ha ont i magen!"

-Nej. (ögonen tårfylls) Neeebuhuhuueeej det ska jag ju inte. (En vänlig röst och en snäll hand har nu fått mig att stortjuta.) Jag vill inte ha ont i magen. Och jag mår sååååå illa.. buääää.. (snyftar jag)

"Har du huvudvärk också?"

- (tårar rinner och jag hulkar nu högt) Jooo jag har huvudvärk också!

"Är du stressad?"

-Kanske. Joooo.. det är jag nog. men jag vet inte. buääää.. hulk. snyft. konstiga snyftningar.

Ja för att inte redovisa allt här nu så sammanfattar jag det med att ibland när man kanske har känt sig hängig några dagar. Känt sig lite ensam. Haft ont i magen. Försökt dölja det utåt till alla. Ska alltid vara så himla tuff. Jag är jätte fjantig! På riktigt. Inte tuff. Eller jo lite. Ibland :)

Iaf så när man sitter där med en av världens mest fantastiska människor som frågar hur det är.
Då är det som att allt svämmar över. Någon frågar hur jag mår och det är allt som behövs för att jag ska börja stortjuta och släppa allt.

Till en främmande människa. Inte till någon vän. Inte till min sambo. Inte till min familj. Till dem är allt bra säger jag.
Men där. Just då. Så bara väller tårarna över mig.

Märkligt. Men skönt på något sätt. Det fick mig att inse att jag dels känner mig väldigt väldigt trött just nu. Att stress inte alltid behöver vara att man fysiskt har mycket att göra. Det kan räcka med tankar. Att man tänker och kanske vill något annat, något mer av livet. Kanske längtar bort. Kanske trodde mitt liv skulle se annorlunda ut när jag snart är 28 år. (Ålderskris japp)

Jag vet inte men jag tror det kanske kan vara ett livskris. LIVSKRIS! HAHA hör ni ordet!! Hur stort det låter. Jag blir fan rädd. Ringer syrran på en gång. "Syrran jag har en livskris hjääälp!!!!" -ja men du vet läs några böcker så blir det bättre. Yes syrran är bäst. Efter 1 timme i telefon inser jag att krisa det gör man lite nu och då. Man är inte knäpp för det. Man behöver bara en syrra att prata ut med. sen blir allt bra. 

Jag pratade med mamma i telefon idag och berättade hur jag från ingenstanns börjat gråta på vårdcentralen, och hur jag har ont i mitt knät och hur jag mår illa, och hur magen värker.. "men annars är allt bra" .. och jag började skratta så jag visste inte vart jag skulle ta vägen!

Mamma skrattade på andra sidan. Och vi skrattade och skrattade. Jag målade upp scenariot till min lilla mamma hur den snälla tanten frågade det ena och det andra och hur jag snyftade mer och mer för varje fråga. Och hur jag har haltat, och hur alla trott att jag var gravid och gud vet allt.

Det kändes så komiskt alltihopa. Mor o far är nämligen bortresta så vi har inte setts på länge nu. Och när hon då ska kolla om allt är okej med hennes lilla flicka så släpper jag lös den här bomben. Och sen skrattar jag. som jag skrattar!!

Vlket får mamma att skratta.... Jag tror vi båda skrattar så tårarna sprutar och magen värker.
"Det är tur du kan skratta åt det nu efteråt petra, men du är ju galen. Du är galen" Tack mamma. Jag vet.

Japp galen var ordet. hahaa. Men jag mår väldigt bra.
Jag känner mig bara trött. Men det är man ibland.

Pe

Lite galen för att jag skriver det här inlägget också. Men vore mer galen om jag fortsatte att hålla allt för mig själv hela tiden. Det är lika bra att vräka ut allt på bloggen. Inför alla. Sen kan jag skratta hejdlöst åt alltihopa.

Hur galen är du?