Ja min start på dagen var att svälja en kamera. Stunden var inne för gastroskopi. Ännu en del av utredningen för min mage.

Herregud! Jag är väldigt känslig men kan jag någon gång hålla mig från att gråta? :) tårarna gör alltid situationer värre.
Men där satt jag i en läskig sal med läskiga grejer och apparater framför mig.
Sköterskan berättade hur det skulle gå till och genast blev min ögon tårfyllda.

Jag var livrädd! Ska jag svälja den där??? Nej jag tror inte jag kan svälja den där slangen snyftade jag fram.

Alternativ 1 var att få bedövning i halsen men då skulle jag inte kunna äta på några timmar.
Jag är ju hungrig redan nu snyftade jag med tårarna rinnandes.
Hungern går före allt! Så nej tack ingen halsbedövning.

Alternativ 2 en lugnande spruta.
Men då fick jag inte köra bil och jag behövde ta mig jobbet.
Sprutan gick bort.

Det fick bli alternativ 3. En sköterska som höll mig i handen. En gråtandes och snorandes Petra.
En läkargubbe som tröstade.
Jag blev plötsligt 7 år istället för 27.

Det var hemskt! Kameraslangen kändes stor som en orm.
Jag grät. Och kräkreflexerna kom konstant.

Men det gick fort. Efter några minuter var det över.
Jag torkade tårarna och läkarna sa att jag var duktig.
Får man en present nu tänkte jag?
Det fick jag hos tandläkarn när jag var 7 år och var duktig.

Med ett gråtet ansikte såg jag mig själv i spegeln i hissen och tänkte att jag gjorde det igen.
Jag blev plötsligt väldigt liten och önskade att mamma strök mig i håret när tårarna kom.

Jodå det finns stunder när jag verkligen inte är kaxig alltså.

Men det är inget jag skulle erkänna ;)