Min fina vän Josefine skrev ett inlägg i sin blogg om att vända blad. Om att livet är som en bok, eller flera olika böcker. Vissa är spännande, vissa sorgsna, vissa glada...

Jag har skrivit dagbok i miljoner år (nåja så gammal är jag inte även om åldersnojjan börjar komma) och när jag läser dem igen så är det som att läsa olika kapitel ur en lång bok.

Det är kapitel om glädje, jag läser sidor som får mig att gråta, jag kan känna en ångestklump i magen när jag läser om huvudpersonens stress och beslutångest. Jag skrattar åt konstiga saker människorna i boken gör och säger. Ler när jag läser om kärlek. Tårar som strömmar igen när jag läser om döden. Olycklig kärlek. Sårbarhet. Brustet hjärta. 

Jag känner så starkt för personen och kan leva in i minsta andetag hon tar. Inte så konstigt när huvudpersonen är jag själv. Jag undrar varför hon i boken tog så många fel beslut? Varför såg hon inte saker tydligare? Varför tvivlar hon hela tiden på sig själv? Jag känner hennes gråt och jag skrattar när hon verkar vara glad.

Ibland känner jag en olustig känsla för att huvudpersonen ibland verkar så korkad och jag undrar vem fan som kan skriva så värdelöst....

Jag. Det är jag. Verkligheten och inget påhittat. Det är därför det känns så olustigt ibland. Verkligt för att det är på riktigt. Om en bok är för lättläst är det ingen bok man kommer ihåg efter att man läst ut den. Böcker måste framkalla känslor. Jag vill skratta eller gråta. Jag vill känna. Även om det är jobbigt att känna så vill jag ha känslor.

Bladet är vänt för mig också, precis som för Josefine. Jag skriver ett nytt kapitel. Kanske en helt ny bok. Sidorna är tomma och vad dem kommer fyllas med vet jag inte nu. Men jag säger som Jossan, jag vill att min bok ska innehålla massa bilder och glädje. kärlek. Något jag kommer vilja läsa om och om igen.

Ett nytt kapitel. Jag hoppas det blir ett långt, och där du är med i handlingen.

Pe